Vad är egentligen Second Life bäst på

Second Life och liknande världar har svårt att locka nya användare. Visst stämmer det att massor nyregistrerar ett konto på Second Life men få loggar in fler än en gång och av de som försöker ett tag är många borta efter en månad. Second Life verkar alltså bra i teorin eftersom många provar men konceptet visar sig sedan inte hålla.

Second Life styrka borde vara att kunna kombinera allt  ljud, bild, rörelse, kommunikation, skapande och gränslöshet men även om möjligheterna är ganska goda använder få alla verktyg. I Second Life är event vanliga, d.v.s. underhållning med dans till livemusic eller DJ. Men vad är det egentligen? Det skulle gå utmärkt att ha en grupp på Facebook som tillsammans med en stream körde liknande träffar. Chatt och möjligheten att dela material är både snabbare, säkrare och enklare på Facebook. Det vi inte ser på Facebook är en liveartist som låter en och samma animation snurra under hela framträdandet eller se publik som också de loopar animationer som sällan är i takt. Vi ser inte heller hur olika avatar ser ut men när Second Life har börjat sega har vi ändå sänkt grafiken och slagit av saker för att undvika lag. Miljön på discot eller platsen för livframträdandet titta vi kanske på i 5 minuter och sedan glömmer vi det. Ljus från olika källor blir efter ett tag irriterande och slås kanske av för att det inte ska sega. Det där med disco eller liveframträdande är inget som Second Life är bäst på.

Second Life styrka är interaktivitet och skapande. Konst som byggs utifrån Second Lifes styrkor kan bli något extra men den här typen av event lockar inte lika mycket som stela musikevent. Viljan att skap egna saker i Second Life minskar hela tiden, utvecklingen går från att många är producenter till att de flesta blir konsumenter och med det försvinner en del av Second lifes styrkor - skapandet!

Hur fungerar grafiken på Second Life? Många kör med hårdvara som inte riktigt orkar med vad Second Life kan erbjuda och därför minskar den visuella betydelsen. När det sedan ska redovisas med bilder från Second Life manipuleras bilder ofta hårt eftersom det annars kan vara lite kantigt på vissa delar eller t.o.m. se riktigt konstigt ut när hår eller annat förvinner in i kroppar.

Second Life kan mycket men har ingen egen grej. När nya kommer till Second Life och upptäcker att världen inte riktigt är som ryktet säger och när det är svårt att förstå vad det hela går ut på lämnar de flesta världen direkt.

För den med en fantasi som fortfarande är levande, för den som vill skapa det unika och för den som vill upptäcka andras fantasier är Second Life perfekt men hur förklaras det för nya som har fått en helt annan förhoppning av vad Second Life är? 

Hur kan vi som användare nå ut till fler och verkligen förklara vad Second Life egentligen är? Hur lockar vi fler som vill skapa och utveckla? 

Jag lyssnar ofta på livemusic via Second Life, observera att jag skriver lyssnar. Jag låter ljudet från Second Life vara på men jag är inte på festplatsen utan gör annat - kanske står på en sandbox och bygger. Det är lätt att besöka en festplats , kolla in källan för musikstreamen och lägga in den i Winamp eller VLC för att sedan åka till en annan plats i Second Life och göra annat. Egentligen hade det inte spelat någon roll om jag hittat streamen utanför Second Life, jag vill höra artisten men jag kan vara utan en avatar som sitter fast i en och samma animation under ett helt uppträdande. Nu finns det artister som verkligen ger en show som både är för ögat och för örat men det blir allt färre.

Second Life är ett kraftfullt verktyg men det gäller att komma på vad vi egentligen ska använda det till, mer än att försöka kopiera verkligheten utanför Second Life.  

Men trots allt, jag gillar Second Life. Efter snart sju år i second Life är jag tillbaka där jag började - jag bygger och skapar ihop med några få. Jag söker information om hur Seond Life fungerar för att se om jag kan förstå nya finesser och använda dessa. När det gäller att uppleva fest väljer jag igen saker utanför Second Life. Det blir inte lika ofta men det ger mer. 

Jag tycker inte jag lägger ut så mycket pengar på Second Life men när jag slår ihop det till en årskostnad blir jag ändå överraskad. Second Life tar tusenlappar. Ibland undrar jag om Second Life är ett slags pyramidspel. Jag vet egentligen inte exakt varför jag är där och vad jag hoppas på men jag vill att fler kommer dit. När jag lyckas locka dit fler sitter det någon högst upp på pyramiden och drar in lite mer pengar.

Second Life är kanske som min gräsmatta. Jag har en egen bit mark som jag sällan är på - förutom då jag sätter dit något, tar därifrån något annat, klipper gräs, krattar löv eller liknande. Det här extra arbetet med att bygga eller flytta saker på min gräsmatta är lite som Second Life. Ibland jämnar jag till min gräsmatta och då terraformar jag egentligen. Jag kan , om jag vill ha ett garden party på min gräsmatta och det har faktiskt hänt en gång i år ... eller vi var ett större sällskap som iaf satt ute på altanen. När den kvällen var över var det skönt att logga in på Second Life, vara helt ensam och bara bygga och undersöka. Second Life kanske fungerar bäst som oas för mig, en plats att få vara för mig själv och känna färre begränsningar. Men om jag bara ska vara ensam ... varför då inte bara använda min egen grid, den som ger mig fler möjligheter till nästan ingen kostnad alls.

Jag hoppas antagligen att upptäcka något i Second Life, förstå något jag ännu inte kan. Kanske är det så för de flesta som stannar i Second Life, de väntar på något sensationellt. Under tiden partar de ... 

Vad händer i Second Life nästa vecka

Vad händer i Second Life nästa vecka? Nu är det inte event eller liknande jag tänker på utan världen i stort. 

1. 

SunShine - SSB/A ( Server Side Baking / Avatar ) har nu rullat i snart två veckor på RC LeTigre och snart en vecka på RC Magnum. Problemen är få och små. Det bör betyda att under nästa vecka rullas SSB/A ut på alla regioner. I samband med det försvinner möjligheten att "ladda upp" sin avatars outfit via en region som inte kör SSB/A. Försvinner den möjligheten lär också antalet användare som ännu inte installerat en ny viewer minska rejält.

2.

Det jag trodde skulle hända under kommande vecka kom under söndagen. Antalet privata regioner har ramlat ned under 20000 stycken.  Second Life har inte haft så få privata regioner sedan 2008. Totala antalet regioner är nu också snart nere under 27000. Second Life tappar dock inte användare i samma takt som regioner och det kanske är ett tecken på att den genomsnittlige användaren inte längre tycker det där med att bygga en egen plats är så viktigt, iaf inte en stor plats.

källa: http://gridsurvey.com/

Visst kan Second Life

Besökte favoritstället nummer ett när det gäller live-musik, Kickin Club . eventen här äger rum i det fria men regionen innehåller en hel del butiker och annat på sidorna och därför över 11000 prims här. När jag besökte Kickin på söndagskvällen fanns där 37 avatarer och jag körde min viewer, Kokua, i ultra-läge med allt på max och i skärmupplösning 1920*1080. Den dator jag använde här var en I5 Quad med NVidia 560 TI och den gav cirka 32-35 FPS i snitt vilket är klart godkänt. Jag har kört samma dator med samma inställningar på Yadkin-event där det funnits kring 15 avatarer och då är min FPS betydligt lägre, kring 20. Hur kan en region med dubbelt så många besökare ha dubbelt så hög FPS som en annan likartad? Är det bara Linden Lab som rår för att det blir så?

Idag skriver Mona Eberhardt på sin blogg om hur olika byggsätt kan påverka hur en region fungerar och kanske är det så att den som byggt Kickin tänkt lite mer på vad som tar kraft än vad eventmakare på Yadkin gör. Penny Patton har tidigare skrivit om i princip samma saker men det verkar som den här informationen om hur det går att bygga in "fart" inte riktigt når fram. Förutom FPS kämpar Patton för att få till proportioner i Second Life vilket verkligen behövs. 

På bilden från Kickin syns också effekten av en annan styggelse på second Life - Facelights. Någon utav avatarerna i mitten har slagit på sin facelight på max och tyvärr kan det se likadant ut på svenska event. Kickin använder iaf inte extra konstljus, fejkade skuggor och annat som förstör om nu Second Life körs för fullt.

Varför tjatar jag om sånt här? Jag tror att om Second Life ska lyckas locka fler nya måste vi som redan är där lära oss att använda Second Life på rätt sätt, bygga rätt och skippa saker som facelight och invisible prims. Second Life måste kunna visa upp sig från sin bästa sida för att övertyga de som kommer dit och tittar. Ofta får en värld en enda chans att imponera och då ska det inte sega, finnas dubbla skuggor, lysa för kraftigt o.s.v. 

Mer att läsa i samma ämne finns också på Meras blogg.

Second Life är vackert

Vaknade tidigt den här söndagen. Ute var solen på bra humör och jag kände för en kopp kaffe på altanen. När det är så här på morgonen smakar kaffet extra mycket, stämningen blir en del av smaken. Datornörd som jag är hade jag plattan med mig för att kunna läsa tidningen på den. Att läsa morgonnyheter är lika viktigt som kaffe, speciellt en söndagsmorgon då solen är lagom och träden vajar sakta. Det är helt enkelt komplett.

Turen runt olika nyheter innehåller som jag nämnt tidigare också en titt på Apmels blogg. Där hittade jag en länk till Ziki´s blog. På den fanns några  mysiga bilder och på något sätt fanns i bilderna samma känsla som den jag hade ute på altanen. Det jag funderade på var om bilderna var direkt eller om det hade förbättrats något i ett bildprogram. Jag var helt enkelt tvungen att gå in och testa på någon av datorerna, ta några egna snapshot med Lindens egen viewer och se hur de blev. När jag besökte platsen visste jag redan då att det behövdes inget bildmanipulerande för att få den här platsen att se bra ut.

Machima World, UWA Virlantis - Second Life

Precis som att läsa lokaltidningen på nätet är det rutin att läsa SL-nyheterna på Apmels blogg. Idag hittade jag något som verkligen fångade min uppmärksamhet. Jag satt ifrån mig kaffekoppen, tog på mig racerdräkt och hjälm och satte teleport på max för att förflytta mig till platsen Apmel tipsade om. Nu öppnar inte den här tillställningen förrän kl 21.00 den 20/7 svensk tid men jag gjorde ett oanmält besök där lite tidigare.

 Machinima World - Sonic Lab - So.Illinois Univ @ Carbondale USA, UWA Virlantis 

Det här är en otroligt välgjort region, en slags tavla som du kan vandra i. Precis som ljus kan förändra en tavla ska den här regionen ses med olika ljus och därför är rådet att jobba hårt med olika ljussättningar. Världen är detaljrik om än lite stel. Djur är vackra här men stela eller nästan stela. Nu tappar inte regionen särskilt mycket på det och det finns andra saker som gör den aktiv.Den är din avatar som ska vara den aktiva här och det går att prova på olika saker som t.ex. smed. I de här momenten finns bra animationer.

Det är stämningsfull musik i bakgrunden och när jag landade på regionen fick jag en lång förklaring om hur det hela fungerade. Det här är bra och det är viktigt att Second Life visar upp andra sidor, vad världen duger till mer än event i ekorrhjul.

Jag har en hel del bilder från regionen men först två lite udda jag hittade, Lite undangömd fanns tydligen Beatlesgrabbarnas Yellow Submarine och med den kunde man få sig en tur - inte i havsdjupet utan till en bergstopp. 

En annan lite malplacerad sak var en taxibubbla. Otroligt välgjord men också mycket svår att hitta.

Här nedan kommer nu ett helt gäng med bilder från regionen. Det finns mycket, mycket mer att upptäcka där och med olika ljussättningar ger alla platser extranummer. Klicka på bilderna för att förstora men det blir bara ca 1280*790 eftersom det äter för mycket lagringsutrymme annars. Bilder gör inte heller den här regionen någon rättvisa utan den ska upplevas på plats.

Läs mer på Apmels blogg:
http://apmel.blogspot.se/2013/07/tillbaka-till-medeltiden.html

Mina avatarer saknar överlevnadsinstinkt

Det där att jag ofta "dödar" en gammal avatar och kommer tillbaka med en annan gillas tydligen inte helt av alla. Jag förstår inte varför det ska vara så upprörande att byta avatar. Avatarer är som kläder för mig, det är något jag tar på mig och med det så följer de mig ett tag, gör saker med mig men det är inte mitt rätta jag. Avatarerna vi ser har i sig själva ingen själ, inga egna tankar eller liknande utan det är bara en kanal där delar av någon verklig kommer ut. Jag förstår inte alls hur man kan sörja avatarer som inte längre finns kvar men jag förstår att det kan finnas saknad av någon som fanns där bakom avatarkläderna. Dyker nu den upp i en annan avatar så är väl allt bra igen, det viktiga finns ju kvar där och det är tankens källa där bakom avataren.

Mina avatarer saknar överlevnadsinstinkt, det har inget värde i sig själva. Kanske tycker någon att det går att skapa ett värde i en avatar genom att köpa saker till den, göra saker med den och skaffa vänner i forma av andra avatarkanaler för tankar. Kanske vill några skaffa mening åt sin avatar genom att bygga hem i den virtuella världen, skaffa en partner och kanske barn men personligen förstår jag det inte. Min partner finns i min verklighet och en flykt till en annan partner i en virtuell värld skulle vara ett svek mot henne. Det jag lånar ut till min avatar är min tanke och innehåller den tanken en dröm om något annat, en annan partner, ett annat liv eller liknande borde jag kanske satsa mer på det i det verkliga livet.

Det verkliga virtuella livet finns inom oss själva och det är kanske synd att vi inte kan nå dit utan att behöva gå omvägen via Second Life eller annan liknade värld. Jag inser att jag har begränsningar i det verkliga livet och att det finns en del möjligheter att komma förbi dessa i den virtuella världen men jag har ingen längtan att bygga upp någon drömkopia av verkligheten i en virtuell värld.  

Jag saknar troligtvis något eftersom jag inte kan förstå virtuell kärlek, virtuell sorg. Jag kan ana men jag kan inte ge det samma kraft som i verkligheten. Second Life och liknande världar är något häftigt som jag kan dela med andra som också tycker det är kul att leka med det. Second Life är en fritidssysselsättning, en hobby men absolut inget nödvändigt. 

Jag blir rädd för de som vill fylla hål i verkligheten med upplevelser och annat från virtuella världar. Det kan vara ett komplement men det ersätter inget.

En avatar är inget utan den som styr den. När en avatar tas bort är det därför inget som försvinner, den som styr den finns ju oftast kvar. Om fallet nu inte är så utan döden var verklig blir situationen konstig - i det ena fallet vet vi egentligen inte alls vem vi sörjer förutom det vi trodde fanns eller så var det en verklig vän som vi kände utanför det virtuella och då behövs kanske inte sorgen skaffa nya vägar i en virtuell värld. en verklig sorg är tillräckligt svår utan att vi försöker bygga den större och ge den fler spelrum.

Second Life kommer alltid att vara mer ett spel för mig, en emulator eller simulator, aldrig en respirator eller en nödvändighet.

Virtuell världar är mer verktyg och hjälpmedel än en plats att fly till. Virtuella världar behövs och kommer att utvecklas men vi får nog ändra vår uppfattning om vad en avatarer ska vara.När vi kan se en avatar som ett verktyg istället för ett exakt jag - då kommer altar att avdramatiseras helt och istället bli en del av verktygslådan. Vi behöver många olika avatarverktyg för att kunna jobba med och använda virtuella världar.

http://www.stratresearch.se/sv/ssf/Nyheter/2012/Mot-en-virtuell-varld1/

Med Mera i Inworldz

Som virtualist är man lite konstig. Sommar är att sätta sig i sköna stolen där ute på uteplatsen och ha en laptop med sig. Jag har inte riktigt blivit med smarthphone ännu mer än vi utflykter i det gröna och lite geocaching. En Androidplatta har jag men den kan inte göra allt jag vill så därför finns det just nu inget alternativ till den bärbara om man vill kombinera den lata typen av friluftsliv med det aktiva tekniska livet.

Morgonens tur blev till Inworldz, vet inte riktigt varför, men det var där jag hamnade. Där hittade jag snabbt på Mera och vi satte oss ned vid en eld och pratade lite. Inworldz fungerade fint, jag fick ha mina kläder kvar och FPS var mer än godkänt.

Snacket med Mera handlade om det mesta men tiden gick fort. Ibland behöver det inte vara så märkvärdigt för att må gott i det virtuella. Det går bra att kombinera lukter och sol från verkligheten med snacket där i den virtuella världen. Vi brydde oss inte om några animationer, virtuellt fika eller liknande utan det var mer som om vi båda satt ute på min altan och snackade. Jag anser normalt att RL och det virtuella har ganska få saker gemensamt men det finns undantag och timmen med Mera var just ett sådant undantag.

Jag gillar Meras humor för den tar ibland oväntade vägar och det är spännande. Virtuell humor har annars ofta sin fasta form och skämten är förutsägbara och skratten mer en plikt. När det blir roligt på riktigt kommer skratten ut den vanliga vägen och jag glömmer ibland att skriva det där tecknen som man annars lägger dit ibland bara för att så ska det vara.

När det virtuella blir närmast verkligheten betyder utseende på avatar, miljö, hastighet och annat som minst. När det virtuella saknar själ och sanning ökar betydelsen av det där runt omkring. Den här förmiddagen med Mera i Inworldz hade inget större behov utav virtuella finesser utan hade lika bra kunnat vara ett telefonsamtal eller byten av ord på Facebook. Gemenskap och social närvaro är inget de virtuella världarna egentligen skapar utan de är mer ett verktyg för att låta den sidan komma fram. Avatarers utseende och virtuella miljöer är mer saker som ska skapa en stämning. 

Kanske är det därför min egen grid ibland känns så bra och så rätt. Där finns ingen förhoppning om något socialt utan där gör jag saker, skapar och testar. Second Life har med tiden blivit mer och mer ett museum för mig, en utställning där jag kan se vad andra skapat. Second Life är ett sätt att kliva in i någon annans fantasi. Party i virtuella världar känns mer och mer fattiga, speciellt så här på sommaren då kan man kan sitta utomhus med vänner, ta några öl på riktigt och käka mat som smakar samtidigt som det finns närhet till någon som uppträder. Den där kontakten som uppstår mellan publik och artist på den lilla scenen i verkligheten är svår att hitta i Second Life - kanske det går att ana men det är långt till verklighetens rätta miljö.   

Samtalet med Mera var nära fast hon själv satt vid en dator långt borta. Jag satt ändå vid ett bord ute i verkligheten, kände solen, hörde fåglar och upfatttade lukter. Det var ganska nära verkligheten.